Utbredningskartorna för Finlands kärlväxter

Namnsök: vetenskapligt svenskt eller finskt namn, eller del av namnet   Källa:

Skriv i fönstret Sök namn hela det vetenskapliga, det finska namnet, det svenska namnet eller en del av det, på den växt du vill ha. Du kan också söka på växtfamiljernas vetenskapliga namn. Sökningen åtskiljer inte små och stora bokstäver. Till exempel söknyckeln 'Viola' söker alla växter inom släktet 'Viola', söknyckeln 'sippa' söker alla de växter i vilkas namn ordet 'sippa' ingår (t.ex. 'mosippa'). Genom att trycka på knappen 'Visa' får du en förteckning över de namn som motsvarar det sökta namnet.

Rutsök: observationer in enhetskoordinatruta Källa:

Skriv i fönstret Ruta enhetskoordinater av önskad 10x10 km2 ruta i form NNN:ööö (t.ex. 682:332). Medan att trycka Sök med ruta knappen får du en lista av arter som iakttagits inom rutan.

Bakgrund

Grunden för Växtatlas eller utbredningskartorna för Finlands kärlväxter är växtdatabasen Kastikka, som upprätthålls av Naturhistoriska centralmuseets botaniska enhet. Redan i mitten av 1960-talet började man bilda växtdatabasen, och fram till juni 2019 hade cirka 7,2 miljoner växtobservationer lagrats i databasen. Observationerna baserar sig på prover i de finländska botaniska museerna, på skriftliga uppgifter som bevarats i museernas arkiv, och på botaniska publikationer. Den första versionen av kartsamlingen publicerades år 1992 som digital kopia fördelad på disketter och den andra versionen år 1995. Vid granskning av kartorna bör man iaktta, att de kan vara bristfälliga till sin täckning, samt att de kan vara inexakta på olika sätt och innehålla fel.

Genom att kopiera databasen Kastikkas innehåll den 10.6.2007, 7.6.2008, 13.5.2009, 7.5.2010, 19.5.2011, 20.5.2012, 7.5.2013, 23.4.2014, 18.5.2015, 3.5.2016, 12.6.2017, 5.6.2018 och 12.6.2018 har man skapat versioner, som lämpar sig för publicering och hänvisningar. Vid hänvisning rekommenderar vi formen:

Lampinen, R. & Lahti, T. M. 2019: Växtatlas 2018. -- Helsingfors Universitet, Naturhistoriska centralmuseet, Helsingfors. Utbredningskartorna på addressen http://koivu.luomus.fi/vaxtatlas.
Lampinen, R. & Lahti, T. M. 2018: Växtatlas 2017. -- Helsingfors Universitet, Naturhistoriska centralmuseet, Helsingfors. Utbredningskartorna på addressen http://koivu.luomus.fi/vaxtatlas.
Lampinen, R. & Lahti, T. M. 2017: Växtatlas 2016. -- Helsingfors Universitet, Naturhistoriska centralmuseet, Helsingfors. Utbredningskartorna på addressen http://www.luomus.fi/vaxtatlas.
Lampinen, R. & Lahti, T. M. 2016: Växtatlas 2015. -- Helsingfors Universitet, Naturhistoriska centralmuseet, Helsingfors. Utbredningskartorna på addressen http://www.luomus.fi/vaxtatlas.
Lampinen, R., Lahti, T. & Heikkinen, M. 2015: Växtatlas 2014. -- Helsingfors Universitet, Naturhistoriska centralmuseet, Helsingfors. Utbredningskartorna på addressen http://www.luomus.fi/vaxtatlas.
Lampinen, R., Lahti, T. & Heikkinen, M. 2014: Växtatlas 2013. -- Helsingfors Universitet, Naturhistoriska centralmuseet, Helsingfors. Utbredningskartorna på addressen http://www.luomus.fi/vaxtatlas.
Lampinen, R. & Lahti, T. 2013: Växtatlas 2012. -- Helsingfors Universitet, Naturhistoriska centralmuseet, Helsingfors. Utbredningskartorna på addressen http://www.luomus.fi/vaxtatlas.
Lampinen, R., Lahti, T. & Heikkinen, M. 2012: Växtatlas 2011. -- Helsingfors Universitet, Naturhistoriska centralmuseet, Helsingfors. Utbredningskartorna på addressen http://www.luomus.fi/vaxtatlas.
Lampinen, R. & Lahti, T. 2011: Växtatlas 2010. -- Helsingfors Universitet, Naturhistoriska centralmuseet, Botaniska museet, Helsingfors. Utbredningskartorna på addressen http://www.luomus.fi/vaxtatlas.
Lampinen, R. & Lahti, T. 2010: Växtatlas 2009. -- Helsingfors Universitet, Naturhistoriska centralmuseet, Botaniska museet, Helsingfors. Utbredningskartorna på addressen http://www.luomus.fi/vaxtatlas.
Lampinen, R. & Lahti, T. 2009: Växtatlas 2008. -- Helsingfors Universitet, Naturhistoriska centralmuseet, Botaniska museet, Helsingfors. Utbredningskartorna på addressen http://www.luomus.fi/vaxtatlas.
Lampinen, R. & Lahti, T. 2008: Växtatlas 2007. -- Helsingfors Universitet, Naturhistoriska centralmuseet, Botaniska museet, Helsingfors. Utbredningskartorna på addressen http://www.luomus.fi/vaxtatlas.
Lampinen, R. & Lahti, T. 2007: Växtatlas 2006. -- Helsingfors Universitet, Naturhistoriska centralmuseet, Botaniska museet, Helsingfors. Utbredningskartorna på addressen http://www.luomus.fi/vaxtatlas.

Bruks- och publiceringsrättigheter

Kartorna och texterna i Växtatlas 2015, Växtatlas 2014, Växtatlas 2013, Växtatlas 2012, Växtatlas 2011, Växtatlas 2010, Växtatlas 2009, Växtatlas 2008 och Växtatlas 2007 kan användas och publiceras i enlighet med licensen Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 1.0 Finland. Författaren bör meddelas på ovannänmda sätt.

Kartorna och texterna i Växtatlas 2016, 2017 och 2018 kan användas och publiceras i enlighet med licensen CC BY 4.0. Författaren bör meddelas på ovannänmda sätt.

Förutom publicerade kartor som bevaras oförändrade är det också möjligt att granska kartor i realtid. Realtidskartor skapas direkt från Kastikka-databas. Hänvisning på dessa rekommenderas inte på grund av att innehållet i kartorna dateras ideligen.

Arterna

Atlasen strävar till att omfatta alla familjer, släkten, arter, underarter, varieteter och korsningar, som förekommer bland Finlands vilda kärlväxter. Av alla dessa finns visserligen inte i databasen observationer, vilka till sin bestämning och / eller till sin lokaliseringar på kvadratmilsnivå är säkra. I sådana fall saknas kartor. För släktena Hieracium, Pilosella, Taraxacum och de apomiktiska ranunkelarterna presenteras tillsvidare kartor bara på släkt- och gruppnivå.

En hel hop andra växter har man också varit tvungen att behandla som grupper. Detta har varit nödvändigt främst p.g.a. att det ofta varit omöjligt att ur litteratur- och arkivuppgifter tydligt utreda, vilka arter eller andra taxa som avsetts med nuvarande uppfattning som utgångspunkt. Endel av proverna inom dessa grupper är ofta omöjliga att bestämma till art, och besvärliga artpar och -grupper har även i atlasmaterialet ofta behandlats kollektivt.

Under atlaskarteringens två decennier har ett stort antal arter spjälkts upp i två eller flera arter. I dessa fall presenterar endast en punktkarta utbredningen för gruppen och dess arter. I dessa fall är punktkartorna på artnivå ofta ytterst bristfälliga, då man i dem inkluderat endast de observationer, som med säkerhet hör till var och en art. Till exempel på kartan över nordlig tiggarranunkel (Ranunculus reptabundus) syns både de observationer, som gjorts under detta namn, och observationerna under namnet R. sceleratus ssp. reptabundus. Men på kartan över den mycket allmännare tiggarranunkeln (R. sceleratus) syns förutom observationerna av R. sceleratus ssp. sceleratus bara de observationer av R. sceleratus, i samband med vilka observatören eller den som bestämt provet tydligt har meddelat, att han använt en taxonavgränsning, i vilken R. sceleratus och R. reptabundus är två olika arter. Observationer av enbart R. sceleratus utan litteraturbaserad taxonavgränsning syns bara på gruppkartan. Om åter taxa, som tidigare ansetts vara olika arter, har sammanslagits har man lyckats uträkna frekvensvärdet på artnivå.

Uträknandet och tolkningen av frekvenserna

Grunden för uträknandet av arternas frekvensuppskattning är de kvadratkilometerrutor, som inventerats vid karteringen av kartatlas och andra projekt, och i vilka man strävat till att förteckna alla arter. Materialet innehåller sammanlagt 8182 sådana rutor, och de befinner sig på 1849 skilda kvadratmil (läget den 7.5.2013). Ur nedanstående tabell framgår antalet av omfattande kvadratkilometer- och milrutor som använts i uträkningen i olika atlasversioner. Ytterligare framgår antalet av karterade taxoner och totalmängden av punkter i alla kartor. Den sista spalten visar hur många punkter saknas från rutor, där den uträknade frekvensen för arten är minst 20%.

ÅRET 1x1 km 10x10 km Kartor Punkter Punkter, artnivån Frekvensen minst 1% (artnivån) Ingen punkt i rutan, där frekvensen minst 20% Artobservationer från koplett undersökta 1 km2
Växtatlas 2018 9068 2136 4844 2083648 1018775 1848953 174506 1581817
Växtatlas 2017 8943 2105 4834 2106401 992304 1843868 190016 1557460
Växtatlas 2016 8823 2057 4824 1993797 982773 1893978 193127 1592317
Växtatlas 2015 8684 2009 4707 1983552 981301 1888789 201398 1540340
Växtatlas 2014 8508 1932 4676 1983552 972791 1874132 205114 1508206
Växtatlas 2013 8363 1896 4650 1943275 962196 1862284 210525 1477095
Växtatlas 2012 8182 1849 4611 1909175 945574 1851123 218371 1438997
Växtatlas 2011 7993 1787 4531 1882934 933251 1815408 220648 1378121
Växtatlas 2010 7854 1733 4513 1857290 921470 1811023 227006 1351201
Växtatlas 2009 7612 1673 4502 1831154 908078 1794275 236586 1310086
Växtatlas 2008 7261 1613 4460 1809338 897241 1778054 242729 1237219
Växtatlas 2007 6621 1494 4457 1780616 883186 1756419 249567 1129180
Växtatlas 2006 6336 1381 4416 1752018 870003 1745103 248614 1084699
Växtatlas 1995 2401 249 1604          
Växtatlas 1993 1880 166 1593          

Hur allmänna arterna är presenteras på kartorna som frekvenser från 0-100 %. De har uträknats skilt för var och en kvadratmilsruta på följande sätt. Alla grundligt undersökta kvadratkilometersrutor medtas i kalkylen. I var och en av dem har arten antingen påträffats (värde 1) eller inte påträffats (värde 0). Sålunda är förekomstfrekvensen i själva verket den andel rutor av de undersökta rutorna, i vilka arten påträffats. För att bättre kunna beakta de undersökta rutornas position, betonas de med sitt avstånd från kalkylrutan. Den mittersta kvadratkilometerrutan får vikten ett. Vikten sjunker enligt omvänd exponentialfunktion med växande avstånd. Från mittpunkten utåt sjunker vikten sålunda rätt tvärt i början och är t. ex. vid 10 kilometer 0.37, vid 20 kilometer 0.14 och vid 30 km endast 0.05. Förekomstfrekvensen i kalkylrutan får man genom att dividera summan av vikten för de rutor i vilka arten förekommer med summan av vikten hos alla de undersökta rutorna.

Kartornas nyansområden kan tolkas som sannolikheten för arternas förekomst i rutor av en kvadratkilometers storlek uträknat på basen av samplen (växtatlasmaterial). Nyanserna utvisar rätt grovt de lokala frekvensförhållandena. Denna kalkylmetod lämpar sig mindre bra till att beskriva variationen i lokal frekvens hos endel arter med klara gränser för sina krav på livsmiljön, som för andra arter. Problemet syns t. ex. på vissa allmänna strandväxters kartor. På dessa sträcker sig nyansområdena ett stycke inåt land, där ifrågavarande art med säkerhet inte växer. Enda sättet att korrigera detta fel vore uppenbarligen att ta mycket täta sampel längs kusten ett stycke inåt land. Då skulle strandväxternas faktiska tvärbranta utbredningsgränser tydligare synas på kartorna. De nyansbälten, som sträcker sig inåt land kan inte heller ”klippas” bort p.g.a. att strandlinjen är så söndrig och flikig. även för arter som växer längs åar, järnvägsbanor och andra bandformade miljöer, är beskrivningen av frekvensen med denna metod problematisk.

Många arters frekvensvariation påminner på kartan om ett lapptäcke. Detta kan delvis förklaras med att kännedomen om arterna är ojämn (speciellt daggkåporna, endel gräs och videnarter), och kanske med skillnader i observationer hos vissa artgrupper (bl. a. växter i våraspektet och submersa växter). Ofta finner man dock orsaken i artens verkliga frekvensfördelning, som ofta är ölik och även småskalig, vilket i sin tur närmast beror på dess krav på livsmiljö.

Kalkylmetoden för frekvensen förorsakar ställvis även ”överslag” vid utbredningsområdenas yttergränser, m. a. o. nyansområdena fortsätter utöver det verkliga utbredningsområdet. Fenomenet kunde givetvis korrigeras med hjälp av tätare rutsampel i omedelbar närhet av gränsen för utbredningen.

Utöver de snedvridningar som konstaterats i samband med den ovannämnda metodens bristfälligheter, finns hos kartornas nyansområden ofta snedvridningar, som närmast beror på materialets ojämna fördelning och andra egenskaper, till exempel:

Många kulturföljeslagare ser ut att vara sällsynta i södra Sydösterbotten. Oftast beror det bara på att endel atlasrutor där befinner sig på vidsträckta myrområden, och att rutorna runt dem representerande trakter som förändrats av människan, inte har undersökts. Detta leder naturligtvis också till att talrika myrväxters frekvens betonas alltför mycket.

De krävande arternas frekvens kan vara överskattad, då botanisterna hellre rör sig i bördiga trakter än i karga. Å andra sidan kan en och annan milsruta från den systematiska samplingen i början av atlaskarteringen ha hamnat på för finländska förhållanden speciella kalkområden.

I Björneborgstrakten betonas många krävande vattenväxters frekvens en aning för mycket p.g.a. av att koncentrationen av traktens atlasrutor har inventerats i samband med undersökningen av värdefulla fågelvatten. På grund av urvalet och det ringa antalet atlasrutor har det uppstått överbetonade lokala koncentrationer av vattenväxter också i gränstrakterna vid norra Tavastland och norra Savolax samt i trakterna mellan Nyslott och Punkaharju.

Tolkningen av materialet från observationerna

DEN REGIONALA, TEMPORALA OCH ARTVISA TäCKNINGEN varierar mycket i databasen KASTIKKA. Från endel ställen är uppgifterna mycket sparsamma, eller så är största delen av uppgifterna mycket gamla. I den temporala fördelningen är den rätta observationstiden i litteraturuppgifterna ett problem. Väldigt ofta är observationstiden en annan än publiceringsåret, och bland har den inte ens uppgivits i publikationen. Av den orsaken är man tvungen att på kartan över den temporala fördelningen visa endel av observationerna med grå färg, alltså utan tidsangivelse. Hos en mängd växter har man för olika ändamål lagrat nästan alla uppgifter om proverna (bl. a. de flesta på riksnivå hotade arterna, många sällsynta tillfälliga växter). I övrigt gäller i medeltal, att ju mer allmän en växt är, desto sämre motsvarar kartornas punktering dess verkliga utbredning. Då kan kartornas nyansområden mycket bättre utvisa den verkliga utbredningens huvuddrag.

HUR EXAKT HAR OBSERVATIONERNA LOKALISERATS? De observationer, vilkas lokalisering utmärkts som inexakt i databasen, har utelämnats från kartorna. Av den orsaken saknas en betydande del av de gamla observationerna på kartorna (men de kan finnas i Retkeilykasvios kartor över de naturhistoriska provinserna). Av de allmänna arterna finns det ofta färskare och mer exakta observationer i rutorna, men en stor andel av de gamla observationerna för arter som under de senare decennierna blivit sällsyntare fattas på kartorna. Å andra sidan kan på endel kartor lokaliseringen av observationerna vara inexakta, och den verkliga växtplatsen kan befinna sig i någon av grannrutorna till den milsruta som visas på kartan. För helhetsbilden av artens utbredning har de här fellokaliseringarna dock ingen stor betydelse, i synnerhet inte beträffande allmänna arter. Hos vissa sällsynta växter uppstår en förarglig ”flerdubblering” av punkterna, d.v.s. observationerna från samma förekomst hamnar i två eller flera närliggande rutor. Detta beror oftast på att koordinaterna har sökts fram i efterhand, varvid små fel uppstår tämligen lätt - i synnerhet för att fyndplatsen då och då angivits mer eller mindre bristfälligt, och även exakt samma plats på många olika sätt.

HUR TILLFöRTLIGA OCH EXAKTA ÄR OBSERVATIONERNA? Observationer, vilka betecknats som otillförlitliga, har lämnats bort från kartorna. På endel kartor över taxa under artnivå framkommer, att man inte bestämt proverna eller meddelat observationerna exaktare än på artnivå. Därför är kartorna över många sådana taxa (typiska är namnunderarter och -varieteter) mycket bristfälliga. Samma fenomen syns på flera artgruppskartor: endast en liten del av uppgifterna kan med säkerhet placeras på en viss art inom gruppen, då man inte vet om det namn som meddelats i observationerna använts i vidsträckt eller inskränkt bemärkelse. I några fall kan direkta fel ha uppstått i databasen i samband med ändringar i nomenklaturen. Dem har man varnat för i textkommentarerna till kartorna. Sådana fall torde åtminstone Dryopteris dilatata och D. expansa, Hierochloë hirta och H. odorata, Myriophyllum sibiricum och M. spicatum, Tripleurospermum inodorum och T. maritimum samt Potentilla neumanniana och P. tabernaemontani vara.

STATUS. Observationer av odlade växter, forna odlingsväxter samt mycket kortväga rymlingar inom prydnadsväxterna har man försökt gallra bort. Detta lyckas inte helt, då observationerna ingalunda alltid avslöjar förekomstens verkliga natur. Dessutom är definierandet av en förrymd odlingsväxt svårt och mångtydigt. Å andra sidan rymmer många i Finland naturligt förekommande växter lätt från planteringarna, också utanför sitt naturliga område. Detta kan leda till att det naturliga området fördunklas på kartorna. Saken är dock mycket svår att korrigera renlärigt, då det torde vara omöjligt att ens grovt klassificera alla punkter och atlasdata enligt status (naturlig, nykomling, rymling). Det är ofta därtill högst kontroversiellt. De flesta atlasarters status på naturhistorisk provinsnivå framgår ur kartorna i Retkeilykasvio. Som hjälp vid uttolkning av dem lämpar sig speciellt publikationen ”Kasvistomme muinaistulokkaat” (Suominen, J. & Hämet-Ahti, L. 1993: Kasvistomme muinaistulokkaat: tulkintaa ja perusteluja. -- Norrlinia 4:1-90). Vid tolkningen av utbredningarna får man i allmänhet väsentlig hjälp av att parallellt med atlasen nyttja Retkeilykasvio, ovannämnda publikation om arkeofyter, samt t. ex. Suuri kasvikirja och Flora Nordica.

Deltag i atlaskarteringen

Du kan delta i uppföljningen av växtkarteringen och kompletteringen av atlasen genom att sända prover till de botaniska museerna, eller genom att leverera observationer på pappersblanketter (fältkort som botaniska museet tillhandahåller) eller i på förhand överenskommen filform.

Vid kalkyl av kartornas frekvensuppskattningar medtas observationer från vältäckta kvadratkilometer. Omfattande förteckningar önskas speciellt från sådana kvadratmil, från vilka förteckningar saknas. Ju längre borta de nya rutorna är från tidigare karterade rutor (speciellt från rutkoncentrationerna), desto större är deras kalkylerade inverkan på de nya kartorna.

Ju äldre en artobservation i en viss milsruta är, desto större är möjligheten att arten försvunnit från ifrågavarande ruta. Därför är det önskvärt att observationer även över allmänna arter inskrivs i de rutor, som på kartan är gula eller röda.

Författare

Raino Lampinen
e-mail: förnamn.släktnamn@helsinki.fi

Tapani Lahti
e-mail: förnamn.släktnamn@helsinki.fi

Karterare

Under åren 1985-2018 har omkring 450 karterare (listan på de finska sidor) deltagit i ifyllandet av atlaskarteringens kvadratkilometerrutor. Till dem framför vi vårt varma tack.

Anvisningar, sammanfattande kartor och tabeller

Se finska sidor.

Creative Commons by nc sa